tisdag 18 februari 2014
Högeralliansen har gjort sitt! För alltid förhoppningsvis!
Det var ett tag sen. Jag började friskt, eldade upp sig till 100,följde debatterna, sedan blev det mer avslaget, besvikelsen smög sig på för att slutligen mynna ut i ett lamslaget -jaha, fyra år till med den här vämjeliga kvartetten!Jag talar om Högeralliansen, superegoisterna, empatilösa Partiers sammanslutning. Reinfeldt,Björklund, Hägglund och lilla bävern Olofsson (sedermera fröken Lööf). Hur kunde det ske? Hade inte svenska folket genomskådat de här förljugna, empatilösa människorna som styrt landet i fyra år? Fattade inte svenska folket vad dom röstade fram 2006? Kunde dom verkligen gå på samma upprepade lögn återigen? Jodå det kunde dom. Tesen från Joseph Goebbels att om en lögn upprepas tillräckligt många gånger så tror massan slutligen på just den lögnen. Högeralliansen lyckades igen. Trots att försprånget under sista halvåret låg stadigt i opinionsmätningarna med 6-7% under 2010. Något hände den sista månaden före valet.Jo, de va så sant, Mona Sahlin fick ju på skallen av inner-kretsen gamla gubbar i (S), som prompt ville att (V) skulle vara med och dela på taburetterna efter en ev valseger. Men det ville inte Mona, vilket alltså bestraffades med vikande siffror under upploppet. Högeralliansen skrattade hela vägen till Rosenbadskansliet den 16 september 2010.Under de här sista fyra åren har kvartetten med Högerallianser urholkat det svenska välfärrdssystemet så till den milda grad att det inte går att kännas igen! Det tog dom "bara" 8 år att rasera! En välfärdspolitik som under (S) i mer 50 år byggdes upp med svett och blod,tårar och ångest. Ett system som gav de sämst ställda, de sjuka och de som kastats ut i ofrivillig arbetslöshet ett något sånär gott skyddsnät för att kunna leva vidare någotsånär drägligt. Vad gjorde Högern under 8 år med det? De kallade sjuka för simulanter, jämförde dom med "ohyra" som "skulle rökas ut", de som blivit arbetslösa, pga de giriga arbetsgivarna som skar ner i företagen enbart för att de kvarvarande skulle arbeta ännu mer tid, övertid, kallade dom för "latmaskar" och, för att citera herr Borg, "-den som inte arbetar ska inte heller stå vid systemetbolaget och röka och köpa sprit"! Högern tog bort fastighetsskatten och jämnade ut det så att alla betalade lika summa vilket gjorde att de rikaste i de största och dyraste husen gjorde de största vinsterna! Reinfeldt själv gjorde en hacka på 38 000 på sitt hus i skattesänkning! Högern sänkte inkomsterna för pensionärerna med sammanlagt 350 kr/mån, och att de dessutom skall betala 30% i skatt, dvs ca 4-5% mer än de som har ett arbete! Snyggt! Samtidigt genomförde man de sk jobbskatteavdragen som kostade skattebetalarna miljarder, men inte skapade ett enda jobb, som bl a pensionärer bekostade med sina höga skattesatser. Högern lånade(!) 15 miljarder och sänkte krogmomsen och påstod att det skulle skapa minst 30 000 nya jobb. Hur många blev det? En tummetott! Man har till idag ännu inte kunnat redovisa ett enda nyskapat jobb inom restaurang och serveringsbranschen! Vilket erbarmligt bullshit denna kvartett har åstadkommit under 8 år. Och det mest patetiska i kråksången är att dom faktiskt TROR att dom har gjort DET BRA!
Nu är det valår- Igen! Mycket står på spel i höst och nu vore det väl ändå, märkvärdigt om svenska folket fortfarande inte har genomskådat Högeralliansen, herr Reinfeldt med sina tre små knähundar som alla vill vara ännu mer Höger än Högern själv, och går till valurnorna och ser till att vi får en sakta men säker återgång till ett stabilt samhälle, där alla kan tryggt finnas till,där det finns empati och omtanke som genomsyrar politiken istället för en 8 års egoistisk -tänkbarapådigsjälvochstruntiandra-mentalitet! Vi har fått fullständigt nog av denna samling hånflinande,arroganta,känslolösa samling s k människor!
Alla röstberättigade svenskar, gör er skyldighet i höst, gå och rösta och rösta med hjärtat, inte med plånboken!
SHERPAS
torsdag 25 februari 2010
Därför klarar inte SJ (och andra tågoperatörer) snö, kyla och vinter!
Miljöpartiet:
Regeringen har låtit järnvägen stå på undantag
Dagens järnväg klarar inte av det som gårdagens järnväg klarade, nämligen att få tågen att gå. Det kaos som järnvägen nu befinner sig i beror dock inte enbart på att det har snöat. Anledningen till att är att den här regeringen, liksom tidigare regeringar, prioriterat annat än att få järnvägen att fungera. Medan alliansen de senaste åren har suttit med näsorna över sina motorvägsplaner har järnvägen fått stå på undantag.
Det är framförallt oviljan att bygga nya spår som är regeringens största försyndelse. Mellan 1990 och 2007 ökade persontrafiken på järnvägen med 58 procent, vilket har ökat trycket på systemet. Det går egentligen inte att använda mer än 80 procent av kapaciteten på spåren om man ska ha en rimlig chans att köra in förseningar eller åtgärda problem, men i dag är kapacitetsutnyttjandet på de stora linjerna uppe i nästan 100 procent. Det gör att minsta försening sprider sig genom tidtabellen som ett jordskred.
Miljöpartiet har länge krävt att spårkapaciteten ska ökas, men högeralliansen säger bestämt nej. De har stoppat planerade utbyggnader och vill använda pengarna till nya motorvägsprojekt istället.
Men ytterligare ett problem är att regeringen har långt framskridna planer på att helt avreglera tågtrafiken. En åtgärd som kommer att göra systemet helt hjälplöst vid den här typen av snöoväder. Det kan fungera varma sommardagar att ha ett hundratal tågoperatörer som kör lågpristrafik med de billigaste gamla vagnar de kunnat hitta, och utan tillgång till extravagnar. Men ett sådant kortsiktigt lågprissystem är dömt att haverera i en väderlek som den vi har nu.
Nya tåg och vagnar kostar stora pengar och ska återbetala sig under flera decennier. Det är här avregleringen skapar problem. Det är inte möjligt för någon aktör, inte heller SJ, att köpa in första klassens nya vagnar som klarar snö, när de inte vet om de kan planera långsiktigt för en trafik som kan betala den typen av investeringar.
Det andra problemet järnvägen har är att det saknas en aktör som tar centralt ansvar för järnvägen. Nu är ansvaret istället uppdelat på många händer, vilket egentligen är helt mot järnvägens natur.
Järnvägen har ju den unika egenskapen att den utgör ETT system. Det går inte att konkurrera med ett parallellt system på egna spår vid sidan av den befintliga järnvägen, det enda man kan göra är att slå sönder verksamheten i smådelar så att olika bolag kör olika tider eller olika sträckor eller både och. Man kan också stycka upp den så att olika bolag gör olika saker, exempelvis att ett bolag skottar snö på spåren och ett annat på perrongen. Frågan är bara om detta verkligen är effektivt.
Det är dessutom så att det är helheten som är järnvägens styrka och attraktion. Kvaliteten ”åka hela resan på samma biljett” är exempelvis med stor sannolikhet nödvändig för att järnvägen ska kunna konkurrera med biltrafiken och flyget.
I dag är systemet fraktionerat på många sätt. Banverket har ansvar för spåren, SJ för tågen. Från SJ har dessutom bolaget Jernhusen brutits ut för att ha ansvar för stationsområdena och dessa hyr ut lokaler till de privata bolag som har hand om tågservice och reparationer. Godstransporterna körs till stor del av Green Cargo som brutits ut ur SJ, Green Cargo äger i sin tur delar av godstransportföretaget Cargonet vars resterande del ägs av norska NSB. Banverket är dessutom uppdelat i beställande och utförande delar av vilka de senare är konkurrensutsatta och de förra ska kontrollera kvaliteten på de senare som dessutom förväntas leverera vinst. Det hela blir en kinesisk ask där beslutsprocessen blir förskjuten och förvrängd.
På spåren kör redan nu flera dussin olika aktörer, var och en med sin egen bolagskultur, och alla dessa behöver egna uppställningsområden för sina tåg och egna servicepunkter – biljettluckor och dylikt – för sina kunder.
Ansvarsfrågan för järnvägens långsiktiga utveckling är därmed redan urvattnad, vilket förvärrar situationer som den nuvarande. I dagens system blir underhållet och systemet för snöröjning mindre effektiva än de var tidigare. Järnvägen har klarat vintrar förr, och den har gjort det bättre än årets, men det var i en tid då den var en enhet där ansvaret var centralt och odelat.
För framtiden är det uppenbart att vi behöver nya tåg som bättre klarar is och kyla, men vem ska ta beslut om att utveckla sådana? Det kommer snart inte längre att finnas en aktör som är stor nog att beställa de tåg som utvecklas i Sverige på det sätt som skett förr. Vi kommer att få ett pussel av småbolag som kör med de billigaste vagnar de kan hitta och som inte har incitament att sköta långsiktiga investeringar och underhåll. Vi är redan halvvägs där.
För att bryta utvecklingen, bygga ut järnvägen och låta samhällets intressen ersätta vinstintresset som mål och uppdrag för tågtrafiken behövs det helt uppenbart en ny regering. Den regering vi har nu gillar helt enkelt inte att ha en fungerande järnväg så mycket som de gillar att leka marknad med varenda liten verksamhet som de kan lägga händerna på.
Peter Eriksson
Språkrör (MP)
Karin Svensson Smith
Ledamot riksdagens trafikutskott (MP)
Regeringen har låtit järnvägen stå på undantag
Dagens järnväg klarar inte av det som gårdagens järnväg klarade, nämligen att få tågen att gå. Det kaos som järnvägen nu befinner sig i beror dock inte enbart på att det har snöat. Anledningen till att är att den här regeringen, liksom tidigare regeringar, prioriterat annat än att få järnvägen att fungera. Medan alliansen de senaste åren har suttit med näsorna över sina motorvägsplaner har järnvägen fått stå på undantag.
Det är framförallt oviljan att bygga nya spår som är regeringens största försyndelse. Mellan 1990 och 2007 ökade persontrafiken på järnvägen med 58 procent, vilket har ökat trycket på systemet. Det går egentligen inte att använda mer än 80 procent av kapaciteten på spåren om man ska ha en rimlig chans att köra in förseningar eller åtgärda problem, men i dag är kapacitetsutnyttjandet på de stora linjerna uppe i nästan 100 procent. Det gör att minsta försening sprider sig genom tidtabellen som ett jordskred.
Miljöpartiet har länge krävt att spårkapaciteten ska ökas, men högeralliansen säger bestämt nej. De har stoppat planerade utbyggnader och vill använda pengarna till nya motorvägsprojekt istället.
Men ytterligare ett problem är att regeringen har långt framskridna planer på att helt avreglera tågtrafiken. En åtgärd som kommer att göra systemet helt hjälplöst vid den här typen av snöoväder. Det kan fungera varma sommardagar att ha ett hundratal tågoperatörer som kör lågpristrafik med de billigaste gamla vagnar de kunnat hitta, och utan tillgång till extravagnar. Men ett sådant kortsiktigt lågprissystem är dömt att haverera i en väderlek som den vi har nu.
Nya tåg och vagnar kostar stora pengar och ska återbetala sig under flera decennier. Det är här avregleringen skapar problem. Det är inte möjligt för någon aktör, inte heller SJ, att köpa in första klassens nya vagnar som klarar snö, när de inte vet om de kan planera långsiktigt för en trafik som kan betala den typen av investeringar.
Det andra problemet järnvägen har är att det saknas en aktör som tar centralt ansvar för järnvägen. Nu är ansvaret istället uppdelat på många händer, vilket egentligen är helt mot järnvägens natur.
Järnvägen har ju den unika egenskapen att den utgör ETT system. Det går inte att konkurrera med ett parallellt system på egna spår vid sidan av den befintliga järnvägen, det enda man kan göra är att slå sönder verksamheten i smådelar så att olika bolag kör olika tider eller olika sträckor eller både och. Man kan också stycka upp den så att olika bolag gör olika saker, exempelvis att ett bolag skottar snö på spåren och ett annat på perrongen. Frågan är bara om detta verkligen är effektivt.
Det är dessutom så att det är helheten som är järnvägens styrka och attraktion. Kvaliteten ”åka hela resan på samma biljett” är exempelvis med stor sannolikhet nödvändig för att järnvägen ska kunna konkurrera med biltrafiken och flyget.
I dag är systemet fraktionerat på många sätt. Banverket har ansvar för spåren, SJ för tågen. Från SJ har dessutom bolaget Jernhusen brutits ut för att ha ansvar för stationsområdena och dessa hyr ut lokaler till de privata bolag som har hand om tågservice och reparationer. Godstransporterna körs till stor del av Green Cargo som brutits ut ur SJ, Green Cargo äger i sin tur delar av godstransportföretaget Cargonet vars resterande del ägs av norska NSB. Banverket är dessutom uppdelat i beställande och utförande delar av vilka de senare är konkurrensutsatta och de förra ska kontrollera kvaliteten på de senare som dessutom förväntas leverera vinst. Det hela blir en kinesisk ask där beslutsprocessen blir förskjuten och förvrängd.
På spåren kör redan nu flera dussin olika aktörer, var och en med sin egen bolagskultur, och alla dessa behöver egna uppställningsområden för sina tåg och egna servicepunkter – biljettluckor och dylikt – för sina kunder.
Ansvarsfrågan för järnvägens långsiktiga utveckling är därmed redan urvattnad, vilket förvärrar situationer som den nuvarande. I dagens system blir underhållet och systemet för snöröjning mindre effektiva än de var tidigare. Järnvägen har klarat vintrar förr, och den har gjort det bättre än årets, men det var i en tid då den var en enhet där ansvaret var centralt och odelat.
För framtiden är det uppenbart att vi behöver nya tåg som bättre klarar is och kyla, men vem ska ta beslut om att utveckla sådana? Det kommer snart inte längre att finnas en aktör som är stor nog att beställa de tåg som utvecklas i Sverige på det sätt som skett förr. Vi kommer att få ett pussel av småbolag som kör med de billigaste vagnar de kan hitta och som inte har incitament att sköta långsiktiga investeringar och underhåll. Vi är redan halvvägs där.
För att bryta utvecklingen, bygga ut järnvägen och låta samhällets intressen ersätta vinstintresset som mål och uppdrag för tågtrafiken behövs det helt uppenbart en ny regering. Den regering vi har nu gillar helt enkelt inte att ha en fungerande järnväg så mycket som de gillar att leka marknad med varenda liten verksamhet som de kan lägga händerna på.
Peter Eriksson
Språkrör (MP)
Karin Svensson Smith
Ledamot riksdagens trafikutskott (MP)
(M) förstår inte hur järnvägen fungerar!
Det är så härligt att se och höra hur vissa s k "politiker" i det (M)-märkta lägret inte har en aaaaaannning om hur det fungerar i verkligheten. Karin Svensson Smith (MP) ger nedan en glasklar förklaring till varför INTE "konkurrens till varje pris löser alla problem" inom järnvägsdriften. Framför allt den om hissen. Den är hur klockren som helst, det borde t o m en (M)-oderat begripa (tror jag). Eller?
Moderaten Jan-Evert Rådhström kritiserar i Aftonbladet Miljöpartiets förslag för att minska tågkaoset vi nu upplever. Han vill att vi lägger fram en konkret plan, vilket vi av en händelse gjorde på en presskonferens samtidigt som hans artikel publicerades.
Rådhström menar att det är ren otur att tågtrafiken inte längre klarar snö, och att uppstyckningen av järnvägstrafiken i en massa olika småbolag är en bra sak som lett till att man kan ”förbättra och utveckla” järnvägen.
Men detta är att i grunden missförstå hur järnvägen fungerar. Det som kännetecknar järnvägen är att den för att vara effektiv måste få utgöra ett sammanhållet system. På samma sätt som det är svårt att få en hiss att fungera effektivt om man sätter in tre hisskorgar i ett hisschakt och låter dessa skötas av tre olika bolag samtidigt som man låter olika aktörer sköta hissmotorn, service av våningsknapparna och byte av glödlampor så är det svår att optimera en järnväg som är uppstyckad på det vis som den svenska järnvägen är.
Detta innebär inte en kritik av konkurrens som metod, utan vår poäng är helt enkelt att Moderaten Rådhström helt enkelt inte förstår hur en marknad fungerar. Marknaden har ofta en inneboende oförmåga att korrekt värdera framtida risker i förhållande till nutida kostnader, och ingenstans blir detta så tydligt som när man försöker skapa en marknad på en järnväg.
Vårt niopunktsprogram har två huvudlinjer. Den första handlar om att vidga kapaciteten och öka underhållet. Det gäller exempelvis att öka det förebyggande underhållet som gör att problem kan undvikas, och att öka kapaciteten genom att bygga nya spår. Ett system som drivs nära sin maxkapacitet är sårbart.
Den andra huvudlinjen handlar om att skapa ett integrerat och sammanhållet järnvägssystem. Det handlar om att skapa en situation där de ekonomiska drivkrafterna gynnar långsiktighet och hållbarhet, inte kortsiktiga vinster och sårbarhet. När det gäller järnvägen köper den som köper billigt i slutändan dyrt. Kortsiktiga vinster äts snabbt upp när systemet inte fungerar när det snöar.
Vi vill därför exempelvis att det statliga bolaget Jernhusen, som äger mark och byggnader runt stationerna, ska ägna sig mindre åt att ta ut kortsiktiga hyresintäkter och mera åt att se till att den verkliga kärnverksamheten, lokaler åt tågreparationer och väntsalar, fungerar. Därför vill vi föra samman Jernhusen med Banverket så att denna strategiska funktion faktiskt fungerar. Vi vill också ge SJ ett långsiktigt uppdrag att se till att den långväga tågtrafiken fungerar, annars kommer det inte att beställas några nya tåg som klarar snön i framtiden. För sådana beställningar, det handlar om miljardklassen, krävs långsiktighet.
Men detta kräver också att regeringens planer på en total avreglering stoppas. Det kommer helt enkelt inte att vara möjligt för små privata bolag som kapat alla kostnader att hålla sina billiga tåg rullande under svåra vintrar. Vi vill också ändra Banverkets upphandlingsmodell som helt enkelt inte fungerar eftersom den är för administrativt tung och leder till att kvaliteten offras.
Rådhström lever i just den fantasi om den perfekta självreglerade marknaden som gav oss finanskrisen. Men i valet mellan att bygga nya spår för att få rum med fler tåg, och att försöka pressa in mängder med små tågbolag på de spår som redan är överfulla är det rationella valet faktiskt att bygga fler spår, inte att fantisera om att marknaden på något sätt kan klarar av att köra två tåg på samma spår samtidigt.
Vi har inte råd att ha glada och obekymrade nyliberaler som beslutar om järnvägen om vi ska få den att fungera.
Vi måste sammanföra kärnverksamheterna under en aktör så att vi får någon ordning och någon som tar ansvar för helheten. Människor ska inte behöva stå och frysa utomhus när de väntar på tåg för att järnvägsstationen lagt ner eller har ett begrännsat öppethållande. Tågverkstäderna ska utföra underhåll på tågen, inte generera hyrespengar till staten.
Karin Svensson Smith
Ledamot riksdagens trafikutskott (MP)
Moderaten Jan-Evert Rådhström kritiserar i Aftonbladet Miljöpartiets förslag för att minska tågkaoset vi nu upplever. Han vill att vi lägger fram en konkret plan, vilket vi av en händelse gjorde på en presskonferens samtidigt som hans artikel publicerades.
Rådhström menar att det är ren otur att tågtrafiken inte längre klarar snö, och att uppstyckningen av järnvägstrafiken i en massa olika småbolag är en bra sak som lett till att man kan ”förbättra och utveckla” järnvägen.
Men detta är att i grunden missförstå hur järnvägen fungerar. Det som kännetecknar järnvägen är att den för att vara effektiv måste få utgöra ett sammanhållet system. På samma sätt som det är svårt att få en hiss att fungera effektivt om man sätter in tre hisskorgar i ett hisschakt och låter dessa skötas av tre olika bolag samtidigt som man låter olika aktörer sköta hissmotorn, service av våningsknapparna och byte av glödlampor så är det svår att optimera en järnväg som är uppstyckad på det vis som den svenska järnvägen är.
Detta innebär inte en kritik av konkurrens som metod, utan vår poäng är helt enkelt att Moderaten Rådhström helt enkelt inte förstår hur en marknad fungerar. Marknaden har ofta en inneboende oförmåga att korrekt värdera framtida risker i förhållande till nutida kostnader, och ingenstans blir detta så tydligt som när man försöker skapa en marknad på en järnväg.
Vårt niopunktsprogram har två huvudlinjer. Den första handlar om att vidga kapaciteten och öka underhållet. Det gäller exempelvis att öka det förebyggande underhållet som gör att problem kan undvikas, och att öka kapaciteten genom att bygga nya spår. Ett system som drivs nära sin maxkapacitet är sårbart.
Den andra huvudlinjen handlar om att skapa ett integrerat och sammanhållet järnvägssystem. Det handlar om att skapa en situation där de ekonomiska drivkrafterna gynnar långsiktighet och hållbarhet, inte kortsiktiga vinster och sårbarhet. När det gäller järnvägen köper den som köper billigt i slutändan dyrt. Kortsiktiga vinster äts snabbt upp när systemet inte fungerar när det snöar.
Vi vill därför exempelvis att det statliga bolaget Jernhusen, som äger mark och byggnader runt stationerna, ska ägna sig mindre åt att ta ut kortsiktiga hyresintäkter och mera åt att se till att den verkliga kärnverksamheten, lokaler åt tågreparationer och väntsalar, fungerar. Därför vill vi föra samman Jernhusen med Banverket så att denna strategiska funktion faktiskt fungerar. Vi vill också ge SJ ett långsiktigt uppdrag att se till att den långväga tågtrafiken fungerar, annars kommer det inte att beställas några nya tåg som klarar snön i framtiden. För sådana beställningar, det handlar om miljardklassen, krävs långsiktighet.
Men detta kräver också att regeringens planer på en total avreglering stoppas. Det kommer helt enkelt inte att vara möjligt för små privata bolag som kapat alla kostnader att hålla sina billiga tåg rullande under svåra vintrar. Vi vill också ändra Banverkets upphandlingsmodell som helt enkelt inte fungerar eftersom den är för administrativt tung och leder till att kvaliteten offras.
Rådhström lever i just den fantasi om den perfekta självreglerade marknaden som gav oss finanskrisen. Men i valet mellan att bygga nya spår för att få rum med fler tåg, och att försöka pressa in mängder med små tågbolag på de spår som redan är överfulla är det rationella valet faktiskt att bygga fler spår, inte att fantisera om att marknaden på något sätt kan klarar av att köra två tåg på samma spår samtidigt.
Vi har inte råd att ha glada och obekymrade nyliberaler som beslutar om järnvägen om vi ska få den att fungera.
Vi måste sammanföra kärnverksamheterna under en aktör så att vi får någon ordning och någon som tar ansvar för helheten. Människor ska inte behöva stå och frysa utomhus när de väntar på tåg för att järnvägsstationen lagt ner eller har ett begrännsat öppethållande. Tågverkstäderna ska utföra underhåll på tågen, inte generera hyrespengar till staten.
Karin Svensson Smith
Ledamot riksdagens trafikutskott (MP)
söndag 7 februari 2010
Alliansens akilleshäl
Moderaterna har börjat flörta hämningslöst med de kvinnliga väljarna inför valet. Det övertygar inte riktigt. Plötsligt har jämställdhet blivit ordet på allas läppar. Moderaterna presenterade nyligen en jämställdhetspolitisk plattform där hånade begrepp som "könsmaktsordning" och "genus" har tagits till heders. Samtidigt har Fredrik Reinfeldt uppvaktat kvinnor i offentlig sektor med krav på högre löner och iklätt sig rollen som jämställdhetsapostel i debatterna.
För att inte bli helt avhängda har även de övriga allianspartierna vaknat till liv. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, som knappt har sagt ett pip i frågan under mandatperioden, kräver nu att alliansens valprogram ska jämställdhetsgranskas. "Mainstreaming" på feministspråk.
Den nyss så dödförklarade feminismen har gjort en plötslig comeback, och det är inte svårt att förstå varför. Alliansen lider nämligen av ett svårartat kvinnounderskott. Medan män röstar höger står kvinnorna med båda fötterna i vänsterland. Särskilt illa ställt är det i gruppen unga kvinnor där närmare två tredjedelar sympatiserar med de rödgröna.
På samma sätt som Socialdemokraterna flörtar med de manliga industriarbetarna letar Moderaterna därför efter sätt att locka kvinnoröster. Manspartiet ska svida om till Mjukismoderaterna. Siffernissarnas och arbetslinjens parti ska få en touch av rosa lagom till valet.
Och det är väl någonstans där problemet sitter. Jag är den första att välkomna att högern tar sig an könsorättvisorna. Det har funnits en märklig beröringsskräck inför frågan i högerkretsar. Minsta erkännande av att det finns något att diskutera riskerar att ploga vägen för det socialistiska matriarkatet, tycks man mena. Och eftersom man räds lösningarna är det bäst att också definiera bort problemet.
Alltså finns det inte något sådant som normer, fördomar, strukturer eller - gud förbjude - en könsmaktsordning. Allt som existerar är fria individer. På sin höjd kan det finnas enskilda skitstövlar till män.
Därför är det uppfriskande att Moderaterna nu vågar beskriva jämställdhet som en frihetsfråga. Ännu bättre hade det varit om man skippat taktiktänkandet.
Det är nämligen lite för uppenbart att PR-torpeden Per Schlingmanns ande svävar över det nyväckta engagemanget. Det passar bra att hytta med näven mot börsbolagen och hota med kvotering. Men man undviker nogsamt att ta tag i den fråga som verkligen skulle göra skillnad - en individualiserad föräldraförsäkring.
I plattformen skriver Moderaterna visserligen att "den generella utgångspunkten... borde vara att utbetalning ska ske enligt principen hälften till vardera föräldern." Men sedan gör man ett tankemässigt antilophopp och landar i att det räcker att bygga vidare på dagens jämställdhetsbonus.
Skälet är förstås att en delning av föräldraförsäkringen är djupt impopulär bland väljarna. Så medan de rödgröna troligen går fram med ett löfte om en tredelning i valet duckar alliansen för att knipa röster. Det ser inte bra ut, allrahelst för ett parti som nu säger sig ha ambitioner på jämställdhetsområdet.
Än mer besvärande är vårdnadsbidraget, Kristdemokraternas baby. Effekterna av detta har nu börjat klarna och de förskräcker. En förkrossande majoritet av mammorna nobbar visserligen vårdnadsbidraget i de kommuner där det införts, men just bland invandrarkvinnor som befinner sig långt bort från arbetsmarknaden har det vunnit gehör.
Samma mönster är synligt i Norge där vårdnadsbidraget, "kontantstötten", funnits i över tio år. Det är främst invandrarfamiljer som använder stödet, vilket har fått OECD att kritisera Norge. Man pekar på att mödrarna får svårare att ta sig in på arbetsmarknaden och att barnen riskerar att halka efter i skolan.
Denna verklighet börjar alltså etablera sig även här alltmedan alliansen tittar på. Samma regering som har upphöjt arbetslinjen till religion, som vill snabba på integrationen och satsa på jämställdhet står bakom en reform som går på tvärs med dessa ideal.
Det rimmar illa. Vårdnadsbidraget kommer att vara alliansens akilleshäl i jämställdhetsdebatten ända fram till valdagen. Och det är inte mer än rätt.
För att inte bli helt avhängda har även de övriga allianspartierna vaknat till liv. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, som knappt har sagt ett pip i frågan under mandatperioden, kräver nu att alliansens valprogram ska jämställdhetsgranskas. "Mainstreaming" på feministspråk.
Den nyss så dödförklarade feminismen har gjort en plötslig comeback, och det är inte svårt att förstå varför. Alliansen lider nämligen av ett svårartat kvinnounderskott. Medan män röstar höger står kvinnorna med båda fötterna i vänsterland. Särskilt illa ställt är det i gruppen unga kvinnor där närmare två tredjedelar sympatiserar med de rödgröna.
På samma sätt som Socialdemokraterna flörtar med de manliga industriarbetarna letar Moderaterna därför efter sätt att locka kvinnoröster. Manspartiet ska svida om till Mjukismoderaterna. Siffernissarnas och arbetslinjens parti ska få en touch av rosa lagom till valet.
Och det är väl någonstans där problemet sitter. Jag är den första att välkomna att högern tar sig an könsorättvisorna. Det har funnits en märklig beröringsskräck inför frågan i högerkretsar. Minsta erkännande av att det finns något att diskutera riskerar att ploga vägen för det socialistiska matriarkatet, tycks man mena. Och eftersom man räds lösningarna är det bäst att också definiera bort problemet.
Alltså finns det inte något sådant som normer, fördomar, strukturer eller - gud förbjude - en könsmaktsordning. Allt som existerar är fria individer. På sin höjd kan det finnas enskilda skitstövlar till män.
Därför är det uppfriskande att Moderaterna nu vågar beskriva jämställdhet som en frihetsfråga. Ännu bättre hade det varit om man skippat taktiktänkandet.
Det är nämligen lite för uppenbart att PR-torpeden Per Schlingmanns ande svävar över det nyväckta engagemanget. Det passar bra att hytta med näven mot börsbolagen och hota med kvotering. Men man undviker nogsamt att ta tag i den fråga som verkligen skulle göra skillnad - en individualiserad föräldraförsäkring.
I plattformen skriver Moderaterna visserligen att "den generella utgångspunkten... borde vara att utbetalning ska ske enligt principen hälften till vardera föräldern." Men sedan gör man ett tankemässigt antilophopp och landar i att det räcker att bygga vidare på dagens jämställdhetsbonus.
Skälet är förstås att en delning av föräldraförsäkringen är djupt impopulär bland väljarna. Så medan de rödgröna troligen går fram med ett löfte om en tredelning i valet duckar alliansen för att knipa röster. Det ser inte bra ut, allrahelst för ett parti som nu säger sig ha ambitioner på jämställdhetsområdet.
Än mer besvärande är vårdnadsbidraget, Kristdemokraternas baby. Effekterna av detta har nu börjat klarna och de förskräcker. En förkrossande majoritet av mammorna nobbar visserligen vårdnadsbidraget i de kommuner där det införts, men just bland invandrarkvinnor som befinner sig långt bort från arbetsmarknaden har det vunnit gehör.
Samma mönster är synligt i Norge där vårdnadsbidraget, "kontantstötten", funnits i över tio år. Det är främst invandrarfamiljer som använder stödet, vilket har fått OECD att kritisera Norge. Man pekar på att mödrarna får svårare att ta sig in på arbetsmarknaden och att barnen riskerar att halka efter i skolan.
Denna verklighet börjar alltså etablera sig även här alltmedan alliansen tittar på. Samma regering som har upphöjt arbetslinjen till religion, som vill snabba på integrationen och satsa på jämställdhet står bakom en reform som går på tvärs med dessa ideal.
Det rimmar illa. Vårdnadsbidraget kommer att vara alliansens akilleshäl i jämställdhetsdebatten ända fram till valdagen. Och det är inte mer än rätt.
tisdag 22 december 2009
Littorins "skitår" helt rätt!
Bara några dagar kvar till jul nu, så detta blir mitt sista veckobrev för i år. Tänkte inte försöka mig på någon längre summering, utan kan bara konstatera att den person som jag retat mig mest på under hela året, Sven-Otto Littorin, fick helt rätt. Det blev i mångt och mycket ett skitår. Jag undrar hur Littorin, tillsammans med ministerkollegorna Maud Olofsson och Christina Husmark-Pehrsson själva ser tillbaka på 2009. Är de stolta över ha att lett landet in i en ännu djupare kris? Varslen har duggat tätt under året, arbetslösheten har skjutit i höjden och en hetsjakt utan dess like har bedrivits på sjuka och arbetslösa. Olofsson visade med all tydighet att hon inte är kapabel att styra över statens bolag. Vattenfall-affären liknade snarare en fars när näringsministern hela tiden bytte versioner av vad hon visste eller inte visste om företags planer för framtiden. I skrivande stund står Saab på randen till förfall. Maud har upprepat mantrat: "Staten ska inte äga företag, staten ska inte äga företag" och resten av regeringen har suttit på läktaren och tittat på när en stor del av svensk fordonsindustri nu är på väg till sista vilan. Har regeringen någonsin insett allvaret? Nu verkar det vara för sent. Sorg, förtvivlan, ovisshet och en Näringsminister som heter Maud Olofsson. Bilbyggarna i Trollhättan och på dess underleverantörer är värda ett bättre öde. När det gäller Volvo PV har regeringen hotat ledningen om de inte håller tyst. Skulle Volvo PV gå samma öde tillmötes kan upp till 60.000 bli arbetslösa enligt media i Västsverige, vilket ansvar tar Sveriges näringsminister?
I förra veckan träffade vi en annan minister, nämligen Beatrice Ask, för att diskutera problemen inom Kriminalvården. Vi framförde våra synpunkter på vilka behov och resurser vi anser att Kriminalvården behöver för att kunna bedriva en långsiktig verksamhet. Ministern lyssnade vänligt, men föga förvånande meddelade hon att det går inte att få loss ytterligare resurser, istället skyllde hon på den tidigare regeringen!.
I förra veckan fick vi också besked från EuroMaint Rail att de tänker fullfölja sina planer på att sparka sina 91 medarbetare i Malmö och sedan återanställda en del tjänster via bemanningsföretag. Det är minst sagt uselt. Påhejade av Almega kringgår man inte bara Las. Man kastar också ut erfaren och kompetent personal till förmån för billigare arbetskraft. Det stinker och vi är många som nu går extra laddade in i avtalsrörelsen i just denna fråga. Använder du också Facebook? Bli gärna medlem i vår grupp "Sparkad och inhyrd? Nej tack!" och visa ditt stöd till alla som råkar illa ut i klorna på bemanningsföretagen. Läs även dagens DN debatt.
Avtalsrörelsen nästa år blir en av de stora utmaningarna. Skambud kommer att vara legio, men arbetsgivarna är ganska ensamma om att tro att noll kronor i löneökning i de centrala avtalen skulle vara det bästa för samhället. Konjunkturinstitutet menar att upp till 2,5 procent i löneökningar är det bästa för både sysselsättningen och samhällsekonomin. Inom LO kräver vi gemensamt löneökningar på 2,6 procent och som situationen ser ut just nu tror jag det svårt att undvika konflikt på många områden.
En annan utmaning är nästa års val. Av opinionsmätningarna att döma har många fler människor nu insett att Reinfeldt-regeringen är precis som vilket gammal moderatregering som helst. Men det gäller också att vi är med utformar en egen mänskligare politik, inte minst för välfärden och den svenska modellen. Däremot är det orovarslande att Sverigedemokraterna går framåt. Att genomskåda deras populistiska och fint inlindat främlingsfientliga politik är också en utmaning. Så, nästa år blir spännande, dramatiskt och på många sätt avgörande. Passa på och vila upp er under julen och ladda för nästa års stora utmaningar. Ha en riktigt god jul och ett gott nytt år.
I förra veckan träffade vi en annan minister, nämligen Beatrice Ask, för att diskutera problemen inom Kriminalvården. Vi framförde våra synpunkter på vilka behov och resurser vi anser att Kriminalvården behöver för att kunna bedriva en långsiktig verksamhet. Ministern lyssnade vänligt, men föga förvånande meddelade hon att det går inte att få loss ytterligare resurser, istället skyllde hon på den tidigare regeringen!.
I förra veckan fick vi också besked från EuroMaint Rail att de tänker fullfölja sina planer på att sparka sina 91 medarbetare i Malmö och sedan återanställda en del tjänster via bemanningsföretag. Det är minst sagt uselt. Påhejade av Almega kringgår man inte bara Las. Man kastar också ut erfaren och kompetent personal till förmån för billigare arbetskraft. Det stinker och vi är många som nu går extra laddade in i avtalsrörelsen i just denna fråga. Använder du också Facebook
Avtalsrörelsen nästa år blir en av de stora utmaningarna. Skambud kommer att vara legio, men arbetsgivarna är ganska ensamma om att tro att noll kronor i löneökning i de centrala avtalen skulle vara det bästa för samhället. Konjunkturinstitutet menar att upp till 2,5 procent i löneökningar är det bästa för både sysselsättningen och samhällsekonomin. Inom LO kräver vi gemensamt löneökningar på 2,6 procent och som situationen ser ut just nu tror jag det svårt att undvika konflikt på många områden.
En annan utmaning är nästa års val. Av opinionsmätningarna att döma har många fler människor nu insett att Reinfeldt-regeringen är precis som vilket gammal moderatregering som helst. Men det gäller också att vi är med utformar en egen mänskligare politik, inte minst för välfärden och den svenska modellen. Däremot är det orovarslande att Sverigedemokraterna går framåt. Att genomskåda deras populistiska och fint inlindat främlingsfientliga politik är också en utmaning. Så, nästa år blir spännande, dramatiskt och på många sätt avgörande. Passa på och vila upp er under julen och ladda för nästa års stora utmaningar. Ha en riktigt god jul och ett gott nytt år.
torsdag 26 november 2009
Högeralliansens bäver och pratkvarn
Pratminister Olofsson fortsätter att prata, nu om VattenfallFöljetongen Maud Olofsson fortsätter. I en intervju för ett tag sedan i tidningen Veckans Affärer, sa näringsministern följande: "Min affärsidé är att prata". Hon är sannerligen skicklig på att praktisera sin affärsidé i verkligheten. Pratminister Olofsson fortsätter att prata, nu om Vattenfall, och nya besked kommer varje dag. Först var hon förd bakom ljuset när det gällde Vattenfalledningens planer på att sälja elnätet och pantsättningen av hela koncernen. Sedan visste hon och hade agerat genom sin representant i Vattenfalls styrelse. Sedan motbevisades hon och så kom nya besked. Affärsidén är att prata, jo tacka f...n för det!Man kan ju lätt bli skadeglad över att Olofsson efter alla dessa år av medial medvind får det svettigt. Men jag tycker att situationen är djupt allvarlig, mycket står på spel. Näringsministerns brist på ledarskap och ägarstyrning av ett av Sveriges viktigaste företag öppnar upp för en politisk diskussion om statligt ägande. De borgerliga ledarsidorna var snabba med att kräva en privatisering av Vattenfall i samband med de senaste veckornas turbulens.
Folkpartiledaren öppnar för en delprivatisering och pratministern själv stänger inga dörrar för utförsäljningar. Allt detta trots att alliansen lovade att Vattenfall ska förbli i statlig ägo. Valet 2010 kommer att bli helt avgörande för Vattenfalls och den svenska energipolitikens framtid.Folkpartiet har haft partistämma. Deras strategi verkar vara samma som Centerpartiet – att positionera sig höger om Moderaterna. Föga förvånande, men samtidigt anmärkningsvärt. Folkpartiet har under många år varit det näst bästa partiet för röd-gröna väljare. Bland annat för att de uppfattats som humanistiska och förespråkare för de fackliga rättigheterna. I dessa två frågor har partiet svängt dramatiskt. Nu profilerar de sig som kravställarna och det parti, tillsammans med Centern, som vill begränsa de fackliga rättigheterna och försämra LAS. Den politiska kartan ritas om, och det här är nog bara början. Båda dessa partier, tillsammans med Kristdemokraterna ligger och skakar runt 4-procents spärren och kommer att göra allt för att utmana och överträffa varandra fram till valdagen.
Folkpartiledaren öppnar för en delprivatisering och pratministern själv stänger inga dörrar för utförsäljningar. Allt detta trots att alliansen lovade att Vattenfall ska förbli i statlig ägo. Valet 2010 kommer att bli helt avgörande för Vattenfalls och den svenska energipolitikens framtid.Folkpartiet har haft partistämma. Deras strategi verkar vara samma som Centerpartiet – att positionera sig höger om Moderaterna. Föga förvånande, men samtidigt anmärkningsvärt. Folkpartiet har under många år varit det näst bästa partiet för röd-gröna väljare. Bland annat för att de uppfattats som humanistiska och förespråkare för de fackliga rättigheterna. I dessa två frågor har partiet svängt dramatiskt. Nu profilerar de sig som kravställarna och det parti, tillsammans med Centern, som vill begränsa de fackliga rättigheterna och försämra LAS. Den politiska kartan ritas om, och det här är nog bara början. Båda dessa partier, tillsammans med Kristdemokraterna ligger och skakar runt 4-procents spärren och kommer att göra allt för att utmana och överträffa varandra fram till valdagen.
tisdag 10 november 2009
"Littorin ovärdig en borgerlig regering"
Sveriges arbetsmarknadsminister, Sven-Otto Littorin, har inte bara gjort livet värre för de som saknar arbete eller tjänar så lite att de inte har råd att betala avgiften till a-kassan. Han har också en fantastisk förmåga att skylla ifrån sig.
I somras, när de thailändska bärplockarna, lurades till de svenska skogarna för att slavarbeta åt giriga syltentreprenörer, skyllde Littorin på LO, trots att det är Littorins egna regelverk som möjliggör utnyttjandet av utländsk arbetskraft.
För några dagar sedan kom nästa utspel då Littorin skyllde de långa väntetiderna på utbetalning från a-kassorna på, just det, a-kassorna själva. Han insinuerar också att a-kassornas problem är den nära kopplingen till fackföreningarna (det vill säga, det är fackets fel att de arbetssökande inte får sina pengar i tid). Härmed vill han åter väcka liv sitt eget vallöfte om en obligatorisk a-kassa för alla. Ett projekt han själv har dömt ut som ogenomförbart och som dessutom parterna på arbetsmarknaden har sagt nej till. Nu anser han att facket är skyldig honom ett svar på varför det inte har införts en obligatorisk, statlig a-kassa. Han säger också att han är "maktlös" att göra några förändringar. Det är skrattretande. Det är ju Sven-Otto Littorin som är skyldiga oss svaret på varför han har försämrat, försvårat och gjort a-kassan mer orättvis.
Att våra medlemmar ibland får vänta orimligt länge på sin ersättning är naturligtvis olyckligt. Men kassan kan inte trolla och den arbetar efter de ständigt nya regler som regeringen inför. För att handläggningstiden ska minska måste försäkringen göras enklare, det gäller regelverk och alla blanketter som ska sändas in. Det är Littorins ansvar, ingen annans. I sammanhanget kan nämnas att Littorins egen a-kassa, Alfa-kassan, har längst handläggningstid och är helt fristående från fackföreningar eller andra organisationer, så jag vet inte varför Sven-Otto så hårt angriper facket i just denna fråga. Littorins jakt på syndabockar och anklagande ton mot a-kassans organisation och personal är helt oacceptabel Men vänder man på det är ju Littorins utspel inte något annat än en attack mot hans egen, misslyckade arbetsmarknadspolitik.
Nej, jag tror att Littorin innerst inne är en genuin fackföreningsfiende. När facket protesterade mot avtalslösa byggarbetsgivare i Vaxholm, kallade han aktionen för "en skamfläck för arbetarrörelsen". När han var yngre och mer "radikal" skrev han en bok där han beskrev den svenska modellen som upphov till att Sverige utvecklats till en "andra klassens nation". I en liten research av Littorin påmindes jag också om hans omtalade falska CV där han uppgav att han hade en MBA (Master of business administration) från Fairfax University i USA. Problemet var bara att det var en distansutbildning och att universitetet i praktiken låg på Caymanöarna, där många fiffelredare har sin adress, och inte var godkänt av amerikanska myndigheter. Littorin stod först på sig, men tvingades till slut backa och revidera sitt CV. Jag drar mig för att kalla människor för lögnare. Men lägger man ihop allt detta så kan man inte annat än att placera Littorin i den kategorin. Jag tycker att Littorin till och med är ovärdig en borgerlig regering och för det krävs en hel del.
Sveriges arbetsmarknadsminister, Sven-Otto Littorin, har inte bara gjort livet värre för de som saknar arbete eller tjänar så lite att de inte har råd att betala avgiften till a-kassan. Han har också en fantastisk förmåga att skylla ifrån sig.
I somras, när de thailändska bärplockarna, lurades till de svenska skogarna för att slavarbeta åt giriga syltentreprenörer, skyllde Littorin på LO, trots att det är Littorins egna regelverk som möjliggör utnyttjandet av utländsk arbetskraft.
För några dagar sedan kom nästa utspel då Littorin skyllde de långa väntetiderna på utbetalning från a-kassorna på, just det, a-kassorna själva. Han insinuerar också att a-kassornas problem är den nära kopplingen till fackföreningarna (det vill säga, det är fackets fel att de arbetssökande inte får sina pengar i tid). Härmed vill han åter väcka liv sitt eget vallöfte om en obligatorisk a-kassa för alla. Ett projekt han själv har dömt ut som ogenomförbart och som dessutom parterna på arbetsmarknaden har sagt nej till. Nu anser han att facket är skyldig honom ett svar på varför det inte har införts en obligatorisk, statlig a-kassa. Han säger också att han är "maktlös" att göra några förändringar. Det är skrattretande. Det är ju Sven-Otto Littorin som är skyldiga oss svaret på varför han har försämrat, försvårat och gjort a-kassan mer orättvis.
Att våra medlemmar ibland får vänta orimligt länge på sin ersättning är naturligtvis olyckligt. Men kassan kan inte trolla och den arbetar efter de ständigt nya regler som regeringen inför. För att handläggningstiden ska minska måste försäkringen göras enklare, det gäller regelverk och alla blanketter som ska sändas in. Det är Littorins ansvar, ingen annans. I sammanhanget kan nämnas att Littorins egen a-kassa, Alfa-kassan, har längst handläggningstid och är helt fristående från fackföreningar eller andra organisationer, så jag vet inte varför Sven-Otto så hårt angriper facket i just denna fråga. Littorins jakt på syndabockar och anklagande ton mot a-kassans organisation och personal är helt oacceptabel Men vänder man på det är ju Littorins utspel inte något annat än en attack mot hans egen, misslyckade arbetsmarknadspolitik.
Nej, jag tror att Littorin innerst inne är en genuin fackföreningsfiende. När facket protesterade mot avtalslösa byggarbetsgivare i Vaxholm, kallade han aktionen för "en skamfläck för arbetarrörelsen". När han var yngre och mer "radikal" skrev han en bok där han beskrev den svenska modellen som upphov till att Sverige utvecklats till en "andra klassens nation". I en liten research av Littorin påmindes jag också om hans omtalade falska CV där han uppgav att han hade en MBA (Master of business administration) från Fairfax University i USA. Problemet var bara att det var en distansutbildning och att universitetet i praktiken låg på Caymanöarna, där många fiffelredare har sin adress, och inte var godkänt av amerikanska myndigheter. Littorin stod först på sig, men tvingades till slut backa och revidera sitt CV. Jag drar mig för att kalla människor för lögnare. Men lägger man ihop allt detta så kan man inte annat än att placera Littorin i den kategorin. Jag tycker att Littorin till och med är ovärdig en borgerlig regering och för det krävs en hel del.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
