Alliansens akilleshäl

Moderaterna har börjat flörta hämningslöst med de kvinnliga väljarna inför valet. Det övertygar inte riktigt. Plötsligt har jämställdhet blivit ordet på allas läppar. Moderaterna presenterade nyligen en jämställdhetspolitisk plattform där hånade begrepp som "könsmaktsordning" och "genus" har tagits till heders. Samtidigt har Fredrik Reinfeldt uppvaktat kvinnor i offentlig sektor med krav på högre löner och iklätt sig rollen som jämställdhetsapostel i debatterna.
För att inte bli helt avhängda har även de övriga allianspartierna vaknat till liv. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, som knappt har sagt ett pip i frågan under mandatperioden, kräver nu att alliansens valprogram ska jämställdhetsgranskas. "Mainstreaming" på feministspråk.
Den nyss så dödförklarade feminismen har gjort en plötslig comeback, och det är inte svårt att förstå varför. Alliansen lider nämligen av ett svårartat kvinnounderskott. Medan män röstar höger står kvinnorna med båda fötterna i vänsterland. Särskilt illa ställt är det i gruppen unga kvinnor där närmare två tredjedelar sympatiserar med de rödgröna.
På samma sätt som Socialdemokraterna flörtar med de manliga industriarbetarna letar Moderaterna därför efter sätt att locka kvinnoröster. Manspartiet ska svida om till Mjukismoderaterna. Siffernissarnas och arbetslinjens parti ska få en touch av rosa lagom till valet.

Och det är väl någonstans där problemet sitter. Jag är den första att välkomna att högern tar sig an könsorättvisorna. Det har funnits en märklig beröringsskräck inför frågan i högerkretsar. Minsta erkännande av att det finns något att diskutera riskerar att ploga vägen för det socialistiska matriarkatet, tycks man mena. Och eftersom man räds lösningarna är det bäst att också definiera bort problemet.
Alltså finns det inte något sådant som normer, fördomar, strukturer eller - gud förbjude - en könsmaktsordning. Allt som existerar är fria individer. På sin höjd kan det finnas enskilda skitstövlar till män.
Därför är det uppfriskande att Moderaterna nu vågar beskriva jämställdhet som en frihetsfråga. Ännu bättre hade det varit om man skippat taktiktänkandet.
Det är nämligen lite för uppenbart att PR-torpeden Per Schlingmanns ande svävar över det nyväckta engagemanget. Det passar bra att hytta med näven mot börsbolagen och hota med kvotering. Men man undviker nogsamt att ta tag i den fråga som verkligen skulle göra skillnad - en individualiserad föräldraförsäkring.
I plattformen skriver Moderaterna visserligen att "den generella utgångspunkten... borde vara att utbetalning ska ske enligt principen hälften till vardera föräldern." Men sedan gör man ett tankemässigt antilophopp och landar i att det räcker att bygga vidare på dagens jämställdhetsbonus.
Skälet är förstås att en delning av föräldraförsäkringen är djupt impopulär bland väljarna. Så medan de rödgröna troligen går fram med ett löfte om en tredelning i valet duckar alliansen för att knipa röster. Det ser inte bra ut, allrahelst för ett parti som nu säger sig ha ambitioner på jämställdhetsområdet.

Än mer besvärande är vårdnadsbidraget, Kristdemokraternas baby. Effekterna av detta har nu börjat klarna och de förskräcker. En förkrossande majoritet av mammorna nobbar visserligen vårdnadsbidraget i de kommuner där det införts, men just bland invandrarkvinnor som befinner sig långt bort från arbetsmarknaden har det vunnit gehör.
Samma mönster är synligt i Norge där vårdnadsbidraget, "kontantstötten", funnits i över tio år. Det är främst invandrarfamiljer som använder stödet, vilket har fått OECD att kritisera Norge. Man pekar på att mödrarna får svårare att ta sig in på arbetsmarknaden och att barnen riskerar att halka efter i skolan.
Denna verklighet börjar alltså etablera sig även här alltmedan alliansen tittar på. Samma regering som har upphöjt arbetslinjen till religion, som vill snabba på integrationen och satsa på jämställdhet står bakom en reform som går på tvärs med dessa ideal.
Det rimmar illa. Vårdnadsbidraget kommer att vara alliansens akilleshäl i jämställdhetsdebatten ända fram till valdagen. Och det är inte mer än rätt.